Det här med leksaker är lite läskigt. Det är ju liksom bara en liten, egentligen helt obetydlig grej. Oftast billigt tillverkad i nåt låglöneland. (Jo, måste erkänna att även i det här hemmet förekommer det leksaker av tvivelaktigt ursprung.)
Hursomhelst, sonen är mycket förtjust i brandbilar. I alla typer av motorfordon. Vi hade därför bestämt att han skulle få en leksaksbrandbil. Vi har letat runt lite, och idag hittade jag en jag tyckte såg bra ut när jag var på utflykt med gossen.
Han blev överlycklig. Satt och fingrade på kartongen medan han upprepade att det var en "bambil". Han sa till och med "tacka mycke mamma bambil". (Vilket förstås smälte modershjärtat litegrann.)
Sen lekte han med den konstant när vi kom hem. Till och med medan han åt körde han runt den på köksbordet och på sin stol.
När han sen skulle sova skulle han absolut ha med sig den där brandbilen i sängen. Han blev mycket ledsen när vi tyckte att det kanske var mindre lämpligt.
Man kan verkligen själv känna igen den där känslan av att en leksak kan betyda så otroligt mycket. Att den kan skapa både lycka och olycka på samma gång liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar