torsdag 19 januari 2012
All is well
Nu har jag stillat mitt magknip genom att ringa och kolla hur sonen haft det på dagis sen jag lämnade honom. Självklart hade han haft det jättebra. Sprungit runt och lattjat med dom stora grabbarna på gården, som dagisfröken uttryckte det.
Känner mig verkligen som värsta hönsmamman när jag ringer och kollar så där. Men samtidigt är det så skönt att få bekräftat att han verkligen har det bra. Timmarna man är ifrån varandra är så himla långa. Då känns det skönt att veta att han är på bra humör.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Men åh vad svårt det måste vara med jobbiga lämningar och jobbiga dagar. Jag fasar redan över allt sånt där, trots att det kommer dröja en mindre evighet innan vi är där.
SvaraRaderaDet är jobbigt att gå från att ha haft koll på varenda sekund av sonens dagar, till att plötsigt sitta på jobbet medan han är nån helt annanstans. Och extra jobbigt när det blir såna där mornar med gråt och ilska. Men samtidigt är det ju helt naturligt, och bara bra att han kan och får visa sina känslor.
RaderaNä, det är bra att ringa och kolla. Då mår man så himla mycket bättre och man ska ju faktiskt klara av sin arbetsdag. Den personal vi mötte på dagis vi hade kidsen var små var alla helt införstådda med att man ville ringa. De välkomnade det. Bra tycker jag!! Hoppas ni får tag på ett bra dagis också i er nya hemstad så småningom.
SvaraRaderaJo, personalen på vårat dagis har också sagt att det är bättre att ringa en gång för mycket och slippa magont än att gå omkring och oroa sig. Det är bara en egen känsla man har av att man inte ska ringa och "störa". Dumt och onödigt!
Radera